Januarikotten

Här är min älskade sambo Jens.

Jag träffade honom ute på dans, jag sa till min tjejkompis när jag såg honom första gången "honom ska jag ha!".

Mycket riktigt efter en tid så blev det vi.

Vi försökte vara ifrån varandra för att vi insåg hur svårt det skulle bli att det skulle bli vi. Men det gick inte.

Och tur var väl det.

Han började dansa när han var liten för att han såg ett inslag på Lilla sportspegeln, det han inte visste var att jag var med i det inslaget. Så jag var en av anledningarna att han började dansa.

Det var helt enkelt menat att det skulle bli vi!

Redan från början märkte jag att Jens var något alldeles extra. Han ställde upp på ett sätt som inga andra killar jag mött gjort. Han var ärlig och rak, enkel att ha att göra med.

Något som berörde mig väldigt var att när jag hittade en knöl i mitt bröst en månad efter vi börjat setts så följde han med mig till mamografin, fast jag sa att han absolut inte behövde. Men han ville prompt, insisterade på att följa med.

Och det har fortsatt på samma vis, han finns där i vått och torrt.