Januarikotten

Vi trodde att jag var längre gången så det var lite snopet när vi bara såg en liten prick, inte ens en böna.

Bm mätte fostersäcken och beräknade att jag var 4-5 veckor.

Då blev man lite orolig om det var något fel, och att det inte gick som det skulle.

Men jag lugnade mig snabbt och vad kan man göra mer än att vänta.

Vi fick ingen bild med oss hem för det fanns kanske inget att se, lite synd såhär i efterhand.

Vi väntade och magen började växa, hormonerna fortsatte rusa och illamåendet satte in.

Det började bli uppenbart att vad det än var så hade det en stor inverkan på min kropp.

Jag kunde ibland inte ta mig ur soffan utan låg och mådde riktigt illa i flera veckor. Jens fick springa fram och tillbaka till köket och hämta saker jag ville prova för att få bort illamåendet.

Mycket mjölk och piggelin blev det.

Men helt plötsligt en dag i v 11 ungefär försvann illamåandet och jag glömde nästan bort hur illa det hade varit.