Januarikotten

Snart flyttar vi till hus, Ilian ska döpas, Jens har börjat på en utbildning som antagligen kommer ge ett bra jobb på bara ett halvår, jag har börjat nytt jobb som guide på Sala silvergruva.

Jag har träffat massor av nya vänner, jag kan dansa igen, motivationen att bli vältränad har kommit åter.

Jag sjunger och trallar här hemma om dagarna. Ett tydligt bevis på att jag mår väldigt bra.

Jag har tid att fixa naglarna och pyssla här hemma.

Idag ska jag plantera om mina blommor så de trivs. Och plantera lite sticklingar av pelargoner som jag hemskt gärna vill fylla mina fönster med i huset.

Inte nog med det, jag har en ängel till son.

Han är så himla snäll och lugn. Nu har han börjat jollra och skratta också. Det är så man smälter varenda gång.

Han är nöjd bara han får vara i närheten när jag fixar här hemma, så jag bär med honom från rum till rum i babysittern.

Jens har åkt iväg idag och blir borta i fyra dagar med militären. Känns konstigt att vara själv så länge.

Jag har inte varit utan honom direkt sen jag blev gravid nästan. Han har ju varit deltids-arbetslös sen jag var i fjärde månaden eller så. Och nu går han i skolan och så åker han bort i fyra dagar nu då.

Min systeryster kommer hit på lördag i alla fall. Så slipper jag vara ensam så länge.

Men i det stora hela finns det inget att klaga på faktiskt. Det är inte ofta det händer!