Januarikotten

Och det straffar sig nu kan jag säga!

Känns som något elakt litet djur har bitit sig fast i övre delen av rumpan. När första chocken kommer så bara svartnar det för ögonen för att det gör så sjukt ont. Sen går det över steg för steg.

Sen är det bra en stund igen och sen helt plötsligt hugger det till igen. Oftast när jag bara går helt vanligt så hugger det till. Så viker sig det vänstra benet och vips så har jag nästan ingen kontroll över vad som händer. Inte direkt ett roligt tillstånd. Man ser ju inte helt frisk ut när man vrålar till och benet viker sig och man fumlar efter någonstans att hålla i sig.

Det är ju tur att det går över om jag rör på mig lite mer. Men man har inte direkt någon lust att röra på sig när det slår till. På måndag ska jag ringa till sjukgymnasten och boka tid så jag kan få tag på kryckor som jag kan ta till när det är som värst. Man vill ju inte dratta på arslet bara för att man inte har något stöd att ta tag i.

Och så blir det ju mycket lättare att fortsätta gå sen ifall man har stöd. Annars får jag gå och hålla mig i väggarna eller möbler. Eller så får Jens komma och ge stöd.

Man behöver ju inte krångla till det i onödan.