Januarikotten

Par som har svårt att få barn, folk som inte kan uppfostra barnen. De som adopterar och folk som föder. Tonårsmammor till höger och vänster och dokumentärer.

Det kan ju inte vara så att det alltid har funnits och jag har fått upp ögonen för dem nu bara för att jag är gravid. Det måste ju vara någon barnprograms boom som håller på.

Vissa av programen är toppenbra, andra är mest tidsfördriv.

De flesta av de nyare programen som startat i höst är faktiskt helt okej att titta på.

Jens har dock tröttnat för länge sen. Han har sett sig mätt på program om barn för ett bra tag framöver.

Om det inte kommer något nytt spännande som är lite annorlunda.

Man förstår helt plötsligt att för alla som vill ha barn och alla som har barn kretsar världen runt det lilla knyte man får eller önskar sig. Det har varit svårt att greppa det förr. Och man har ändå i minnet när man tyckte det var superdrygt med alla som bara snackade om barn hela hela tiden.

Så nu sitter man och vaktar sin tunga och försöker att inte bomba sönder facebook  med massa om bebisen, sånt som för andra är så oviktigt men som för oss är så stort.

Istället får Jens dela allt med mig, allt från när bebisen huvud och fötter sveper över magen eller när han har hicka. Eller när det blir panikfart till toaletten för att han pressar på urinblåsan. Och hur söta alla bebissaker faktiskt är.

Allt är så nytt och spännande och varje dag upplevs till fullo och stoppas in i minnet som en ny lärdom.

Det är inte ofta livet är så givande som när man är gravid. 

Och snart, får vi nytta för de små tossorna som väntar på ett par fötter att värma. Endast 79 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum!