Januarikotten

Vid åttatiden på kvällen började jag få sammandragningar som gjorde ont. De kom fler och fler och oftare med större styrka. Efter drygt 30 minuter av ökande styrka så tappade Jens upp ett bad till mig.

Jag tänkte att då kanske det ger med sig, att det skulle lugna ner sig. Men det fortsatte som innan, jag satt i ca 30 minuter där också och sammandragningarna fortsatte i samma styrka.

Jag började efter ett tag förstå att det kunde vara värkar för att de hade en pik där det gjorde som mest ont och sen gick ner, och höll i sig i ca en till två minuter per värk. Med mellan 1,5 min till 3 min emellan.

l

Efter ytterligare en stund i soffan och väntan på att det skulle ge sig så ringde jag in till förlossningen i Västerås.

Medans jag pratade med sköterskan i telefon fick jag en värk, och hon sa då att nej du ska åka in.

Jag försökte påstå att det kanske kunde gå över. Men hon varnade mig med att om det är på gång nu så går det fort bara för att det är så pass tidigt.

Jag fick lova henne i telefon att jag skulle komma in. Motvilligt började jag göra mig i ordning för jag kände på mig att det inte var dags ännu. Jag fick dra bort Jens från tvn och packa och jag ringde efter sjuktaxi.

Vi packade allt som behövdes, jag ville först inte packa barnkläderna för jag tyckte inte att jag skulle behöva dem. Men Jens stoppade ner dem iaf.

l

Tio över tio kommer en taxi och hämtar oss, det var snorhalt ute och han sladdar.

Jag frågade ifall han hade vinterdäck och han svarade tveksamt ja. Jag tyckte hela taxifärden var obehaglig för jag tyckte han som körde verkade trött och misstänkte starkt att han inte hade vinterdäck.

Sen så låg han och sölade i 60 på en 90 väg och när folk körde om så gasade han mitt under omkörningen som om han kom på sig själv med att köra sakta.

Väl framme hoppar vi ut vid förlossnigen och ringer på klockan.

Blir mött av sköterskan som jag pratat i telefon med, hon tyckte det var bra att jag kom in. Och hon verkar lite orolig över mig, hon märkte väl att jag var lite disträ. Jag funkar ofta så att jag bortförklarar smärta och hon märkte väl det direkt.

l

Först fick vi ett rum där vi skulle mäta värkarna och hjärtljuden och min puls. Så fort hon tog i mig så sa hon att magen var väldigt hård. Jag fick springa på toa för att ta prov för urinvägsinfektion.

Det provet visade sig negativt men skulle skickas iväg till labbet ändå för att kollas extra.

När jag väl fick mätarna på mig syntes det tydligt att jag hade värkar. Jag låg på runt 0-7 i normalvärde och när jag hade de starkare låg jag på runt 50. Men de som jag hade när jag väl var inne gjorde inte så ont som de som jag hade hemma. Jag tyckte de hemma var dubbelt så illa ungefär.

l

Vi fick vänta på läkaren ett tag för hon var på akuten. När läkaren kom så kollade de livmodertappen som tycktes oförändrad och kotten hade inte sjunkit ner helt. Vi fick bekräftat igen att det är en pojke.

Så det var ju toppen att han inte var på väg ut ännu.

Jag fick bricanylsprutor och de ville att jag skulle stanna över natten för klockan hade hunnit bli ett. Samt att de ville hålla koll på mig hur det gick med värkarna. Värkarna gav inte med sig och jag fick en till spruta, efter ytterligare nån timme fick jag ett piller av samma sort. Sen en sobril för att jag skulle kunna slappna av.

l

l

Men det blev bara en timmes sömn den natten. Jag hade värkar hela tiden nästan, omöjligt att slappna av.

På morgonen mätte de med värkmätaren igen, och värkarna var kvar men inte riktigt samma styrka. De låt ca 10 under de högsta innan. Jag fick en till tablett på morgonen. Innan vi fick åka hem så gjorde de en till undersökning och tappen var ungefär som kvällen innan.

Jag fick med mig massor av bricanyl hem som jag kan ta ifall det sätter igång igen och fick lova att jag skulle komma in direkt igen ifall det sätter igång igen.

Till hemresan fick vi en bättre taxichaufför iaf, så slapp man sitta och oroa sig hela vägen.

Nu är jag ordinerad vila, hur man nu ska kunna vila mer än vad jag gör.