Januarikotten

Hunden bara piper och tittar på mig och vägrar vara lugn, vill hemskt gärna ligga vid mig. Helst med huvudet på mina ben i soffan. Han väcker mig på morgonen genom att buffa på mig med nosen och blir ledsen om han inte får vara i sovrummet för att Jens tar med honom ut därifrån på morgonen så jag ska få sova ut.

Hunden beter väl sig inte så väldigt konstigt, men katten däremot.

Min katt har aldrig riktigt vart en sån katt som söker kontakt när man sitter i soffan. Ibland vill han bli kliad lite bakom örat men han sticker ganska snart igen och lägger sig på sitt håll.

Han pratar mest och stryker sig runt fötterna.

Men nu de senaste dagarna har han legat ovanpå mig flera gånger, han ska sitta så nära som möjligt i soffan och trampar och trampar med tassarna.

För en liten stund sen satte han sig på golvet nedanför mig och jag klappade honom. När jag slutade slog han till mina tår, det har han aldrig gjort förr.

Bägge djuren har blivit väldigt närhetstörstande. Mycket mer än vanligt.

Enda gången de hållt på och fjantat så här är ifall jag varit bortrest länge och när jag precis hade blivit gravid.

De måste känna att det är något på gång.

Här är Misse och Tyke. Väldigt sällan de ligger så här nära varandra, de busbråkar mest.

Misse har hunnit bli runt 11 år sen jag hittade honom och Tyke är 2 ½.

Seriöst snällaste djuren jag träffat. Misse som står ut med vad som helt och har alltid varit en riktig liten bebis och Tyke som gör allt för att bli kompis med alla.