Januarikotten

Han skallar blåsan, sen en direkt spark i lungorna och sen i levern.

Sen flyger han emot främre delen av magen och sparkar allt vad han har. Fötterna bara studsar emot huden.

Sen skjuter han sig nedåt så hela bäckenet ilar så att det känns som jag blir sågad i.

Och så har han hållit på nu ett bra tag, i säkert en kvart.

Jag kommer ju inte kunna sova i vettig tid idag så vild som han är.

Jag gnyler till och piper och tappar andan om vart annat.

Okej om det var regelbundet och man var lite beredd men han bara susar runt stundvis och bråkar.

Ibland spänner han ut sig så magen känns som en överfylld ballong som ska spricka. Man ser en rumpa eller knän som kommer mot fram på magen och så preeeeeessar han han allt han har.

Jag har börjat känna lite mer exakt hur han ligger nu dock. Man känner om man har ryggen eller rumpan eller en fot eller knän eller händer.

Huvudet är oftast nedåt och känns inte alls.

Förutom i bäckenet då, men inte fram på magen.

Han verkar ju vara stark och frisk i alla fall något annat kan jag inte påstå.

Han blir väl stark som en oxe som mor sin.

Har börjat längta efter att han ska komma ut nu. Det känns som det vore enklare ibland. Men det är ju verkligen inte fallet egentligen.