Januarikotten

Vi skulle vända för vi hade kört fel på en väg, jag drar in vid ett par julspår för att vända och precis när jag ska vända kommer en bil runt kröken. Så jag får köra in längre än vad jag tänkt.

Då händer det jävliga. När jag ska backa kommer vi ingen vart, bilen bara glider ner mot diket på vänster sida.

Jag var med om precis samma sak en gång förra vintern så jag visste att det inte var lönt att gunga fram och tillbaka.

När jag försöker ringa efter hjälp så finns det ingen mottagning på telefonen. Inte på Jens telefon heller.

Vi har av någon underlig anledning lagt ur spaden som jag hade i bilen förra vintern.

Så där står vi mitt i skogen när det är mörkt, utan mottagning eller spade.

Men det åker förbi en del bilar så jag bestämmer mig för att sätta på varningsblinkers. Jens tar mobilen och viftar med så de ser att vi står där.

Första bilen kör förbi, andra bilen stannar. Tredje stannar också.

Så vi får två stora karlar till hjälp. Ena killen jobbade på peab och hade med sig en ganska stor skyffel bak i skåpbilen. Han skottar fram bilen i ett huj och jag hoppar in och försöker komma upp. Jag lyckas inte, han skottar mer och jag frågar om han skulle kunna köra då jag är så otymplig och inte kan köra som vanligt.

Han hoppar in och backar upp bilen, tack och lov!

Det är verkligen skillnad på att bo här och i stockholm. I stan skulle inte en käft bry sig och tycka att man ska ringa till bärgare ist.

Jag erbjuder honom att komma på våra danskurser gratis som tack för hjälpen, men han bodde en ganska bra bit bort och kunde redan dansa.

Men man får se han kanske dyker upp till våren. Jag sa vart vi höll till iaf.

Det var ju inte bättre för att vinterdäcken är så himla slitna heller, två par av däcken har ju typ inge dubb kvar.

Funderar nästan på om man måste köpa nya mycket snart. Det är ju lite farligt här ute utan dubb eftersom de inte sandar alla vägar.